2 juni 2013

Då tänker jag på Sigrid

Utläst: Då tänker jag på Sigrid

Då tänker jag på Sigrid är en stillsam och lågmäld bok på ytan, men STORA STORMAR finns inunder. Hanna lämnar hemska Stockholm och åker till släktgården för att samla ihop sig efter en kärlekskris. Kvar i byn finns ett antal släktingar som inte pratar med varandra.

Boken påminde mig om många andra böcker. Till exempel Amerikahuset (jag tror det var så den hette) som är den värsta bok jag någonsin läst om vanvård av djur. Och ångest hos en bonde. Den påminde även lite om Utrensning, som är den bästa bok jag läst om avundsjuka på ett syskon. Det här är inte i närheten. Men det påminner.

Kärlekshistorien mellan Hanna och den gifta man som hon jobbar tillsammans med påminner om alla såna berättelser i alla böcker och filmer om en ung kvinna som trots att hon är sjukt kompetent känner sig lite osäker, och hittar meningen i livet genom att komma i andra hand hos sin partner samt älta om hon bör göra det eller gå vidare.

Så boken känns som en mix av detta, med ett särskilt skrivsätt, som är liksom poetiskt? Det är halva meningar och antydningar. Och upprepningar av somligt, som: Hur långt räcker kärlek? Efter ett tag tröttnar jag lite på detta upprepande. Sedan hoppar den mycket mellan händelser, tider och personer. Allas version berättas. Jag saknar en central person att följa.

Det jag gillar med boken är alla beskrivningar av hur det ser ut, och hur det är att komma tillbaka till sin ort där man kommer ifrån. Man förstår precis. Det är som att lyssna på Säkert. I veckan har jag varit i Östersund, dvs. samma plats ungefär som där boken utspelar sig. På vägen dit satt jag klistrad mot rutan för att kolla på gårdar. Sådär kanske Storgårda ser ut, eller sådär… Mitt resesällskap, (som inte var Resesällskapet), fattade inget. Det var väldigt vackert överallt, och Storgårda kändes ännu mer på riktigt.

Och så Bosse Bonn och Kalle på byn. Vilka fina. Jag tänker ibland att de sitter och fikar kubb tillsammans. De känns verkligen som riktiga personer.

Då tänker jag på Sigrid är en sorglig bok om att tiga för länge och att inte följa sitt hjärta. Jag tror att slutet med presenten ska uppfattas positivt, men det kändes som att hon bara gick tillbaka till gamla hjulspår och inte kom sig framåt. Fast alla böcker behöver ju inte vara glada.

Betyg: 3-
Titel: Då tänker jag på Sigrid
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

8 kommentarer:

  1. Nej men, jag som tyckte mycket om den här boken. Visst var det tröstlöst men jag gillade de två bröderna, deras berättelse var vemodigt lätt att känna igen sig i om man som jag kommer från landet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att jag väntat mig mer av Hanna. Hon var lite för blek. Tystnaden förstår jag, att man inte pratar om känslor, men det blev för mycket "särskild stil" och för lite "berättelsen tar mig framåt-känsla" för mig. Men samtidigt förstår jag varför man gillar den. Tror den skulle vara bra som bokcirkelbok!

      Radera
  2. Jag tyckte också om hennes sätt att berätta. Och bröderna...Jag tror hon kan bli något om hon fortsätter att skriva!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon skriver väl redan mer? Jag har för mig att jag läst det någonstans!

      Radera
  3. Hej Josefin, jag vill meddela dej att du vunnit bokmärket i Bokhyllans tävling. Du kan se din vinst här http://bokbloggen.marlenes.nu/2013/06/vinnare-utsedd.html maila mej din adress till bokloggen@marlenes.nu så dimper den snart ner i din brevlåda :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hurra! Det såg ut som ett rejält ett som inte blåser bort i hängmattan :) Två tummar upp för det.

      Radera
  4. Den här boken har jag tänkt läsa! Såg en recension i DN för rätt länge sedan och tänkte att det skulle vara något i min smak. Lite fundersam blir jag när jag läser om rumphuggna meningar och repetitiva fraser, för sånt kan lika väl vara vackert poetiskt som störande. Som "Att vänta ett barn", den boken är så konstigt så det är inte klokt - och fantastisk!

    SvaraRadera
  5. Jag tyckte den var fin jag. Men jag förstår p r e c i s vad du stör dig på, för jag tyckte också att just det var på gränsen. Men jag tror på Elin Olofsson och framtiden. När hon blir lite säkrare i sadeln kan hon bli riktigt, riktigt bra.
    /Titti

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...