Jag älskar Kerstin Giers ädelstenstrilogi och skäms inte för att jag är dubbelt så gammal som den tänkta målgruppen. Böckerna är både spännande och roliga, och tidsresorna med alla förvirrande konsekvenser är en frisk fläkt i det jag mest har läst på sista tiden.
Läste dock en recension av första boken på bloggen Skuggornas bibliotek som bland annat skrev att Gwendolyn verkar se sig som en korkad bimbo och att boken kan bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och jag håller inte med. Icket!
Gwendolyn är inte en svag karaktär. Hon är en smart och rolig och modig person. Hon sticker en värja i någon för att rädda en annans liv. Hon tar risker. Hon gör inte som hon blir tillsagd. Hon vill ta reda på sanningen, och varför saker är som de är.
Tror faktiskt inte att hon tycker att hon är korkad, däremot tror jag att hon säger ”jag kan inte lära mig det här” för att så säger tonåringar för att gardera sig så att ingen annan säger det först. Kanske inte bara tonåringar?
(Nu är ju de här väktarna och andra tidsresenärerna osedvanligt otrevliga mot henne, men de är ju i klorna på en elak greve som fått dem att tro att lösningen av Gåtan är meningen med deras liv. De är antagligen rädda att en helt otränad person ska förstöra allt och de ska drabbas av grevens vrede. Och så är de ett slutet, konstigt sällskap, jag tror inte att de ska representera vad den ”normala” människan tycker.)
Gwendolyn har med andra ord inte dåligt minne. Hon minns allt om alla filmer och skådespelare och saker som hon faktiskt intresserar sig för i sitt liv. Jag tror att många skulle ha svårt att lära sig långa fraser på latin, särskilt som det är nya fraser varje dag. Det enda latin som fastnar i folks hjärnor verkar ju vara Carpe Diem, och det skulle de inte komma långt med när en väktare stirrar på dem med en hillebard i handen.
Vet inte vad som hänt med blåfärgen. Den är egentligen en annan blåfärg. Anyhow.
Dessutom har Gwendolyn ganska mycket att göra på samma gång. Hon ska:
1) ändra sin syn på sig själv – det är hon som är den sista tidsresenären,
2) försöka lösa ett mysterium med den stulna kronografen,
3) lära sig allt som hennes kusin tränats i hela livet på cirka en vecka (inklusive solfjäderstecken),
4) gå i skolan som vanligt + göra läxor,
5) vara kär,
6) hålla en spökgargoyle sysselsatt.
Bara punkt 5 kan ju fylla upp en hel bok. Inte konstigt om hon är lite förvirrad och känner att hon vill ge upp ibland. Hon får alltså vara både stark och svag. Det tycker jag är bra.
Jag tror inte att poängen med böckerna är att lära unga tjejer att veta sin plats. Jag tror istället att poängen är att berätta en spännande historia, där hjälten är en vanlig tjej som helt plötsligt konfronteras med nya premisser. Hon utvecklas, försöker hela tiden ta reda på mer, och kan mer än andra tror att hon kan. Jag ser det inte som en nackdel att hon inte har supersjälvförtroende i allt det nya på en gång. Om man börjar känna att man själv inte duger för att Gwendolyn inte har gått kurser i 1800-talsdanser så är det förhoppningsvis inte boken det beror på.
Safirblå får betyget 4, och jag längtar oerhört till sista delen för att se om mina gissningar stämmer och för att få veta hur det går! Ett tips om du inte börjat på serien än är att vänta tills alla tre kommit ut. För det här är sannerligen inte en serie där man vill vänta efter utläst bok.
Titel: Safirblå
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar