Claude Simon har skrivit en bok där det efter ett hundra sidor fortfarande inte har hänt nånting. Meningarna är för långa (minst en sida, bokstavligen) och innehåller för många onödiga ord.
De rider omkring, och en person (som kanske heter Georges) tänker på saker oändligt grundligt och långsamt. Möjligtvis är de på väg till Flandern men de kommer sannerligen inte komma fram i den här boken.
Någon som heter Reichxac eller de Reicxhac skjuter sig, men efter ett hundra sidor har han inte lyckats klämma ur sig varför eller vem detta är. Eller om det var före kriget, efter kriget eller bara i fantasin.
Dessutom finns en jockey som är kort och kanske har en affär med någons fru. Men efter ett hundra sidor fattar man inte varför NÅGON ENDA MÄNNISKA förutom de inblandade skulle ha det minstaste yttepytteintresse av att läsa om detta.
Efter 1,5 timmes läsning har jag kommit t r e t t i o sidor.
Denna bok förstör mitt genomsnitt och mitt humör.
Grattis Claude Simon, jag gillar dig minst av alla.
Framsidan – ett under av dysterhet.
Aj aj. Har inte läst något av honom. Tur det verkar det som. :)
SvaraRaderaGeneröst av dig att åtminstone visa de pigga färgklickarna på framsidan. Istället för t.ex. baksidan.. :)
SvaraRaderaBaksidan lämnar vi åt sitt öde. Och färgklickarna - ska de föra tankarna till Frankrikes flagga?
RaderaTrist men du gör ett topenjobb i och med bloggen. Då du kan få en nobelprisfobiker, som mig, att kunna tänka sig att läsa en np-tagare. Har Herta Mũller i hyllan som väntar på att bli läst.
SvaraRadera"Nobelprisfobiker" blir dagens ord! Och tack för fina ord. Det är aldrig för sent att läsa en av de 108.
Radera