5 juli 2011

Elfriede Jelinek - Älskarinnorna

VARNING: detta är den minst sammanhängande recensionstext jag skrivit hittills. Den är nog också den minst recensionsliknande recension jag skrivit hittills. Den är dessutom proppad med länkar till annat. Men det är bra så. Stämmer överens med bokens karaktär. Älskarinnorna väcker tankar, river upp kom-ihåg och gör att jag vill tipsa om allt jag sett och läst som på minsta vis är relevant. Slut på varningen.

Älskarinnorna skulle kunna vara motsatsen till Blondinbellas bok Egoboost (notera att jag gör denna jämförelse trots att jag inte läst Egoboost, utan bara läst om den). "Mörka-utsikter-och-inget-hopp-boken"skulle den kunna heta. Det är ingen idé att du försöker-boken. Slutklämmen är att den individuella handlingsfriheten är begränsad på grund av normer och strukturer. Kvinnor har ännu mindre handlingsutrymme än män. Egna initiativ inom fel områden straffas hårt. Häpp! Ändå - boken var bra, den var mer som en sur godis i ett öppet skrubbsår än en dyster sak att uthärda.

Den skildring av samhället, människors möjligheter att göra något med sitt liv, och kvinna-man-relationen som Jelinek ger i boken är extrem, sarkastisk och dystrare än vad Matrix skulle vara ifall Neo satte i halsen och dog när han skulle svälja det röda pillret. Det extrema och sarkastiska är dock det som gör boken bra. Man fattar att författarens totala diss av karaktärerna egentligen är samhällets totala diss av vissa personer, och att författaren inte har denna inställning. Sin egen inställning måste man helt plötsligt dra fram och vrida och vända på. Det är en ovanlig läsupplevelse.

Älskarinnorna stannar kvar i huvudet efteråt. Jag har googlat Jelinek och Jelinek-relaterade saker i flera dagar. Antingen gillar man henne eller så gillar man henne INTE. Knut Ahnlund gillar henne inte. Knut Ahnlund gillar inte Svenska Akademien heller. Christer Enander gillar inte Knut Ahnlunds attityd. Peter Englund gillar inte att kommentera Ahnlund. Nämnde jag att jag googlat?

Hursomhelst. Jag gillade Älskarinnorna mycket. 5 poäng.

I ett samhälle där feminism på samma gång blivit politiskt korrekt och ett skällsord som ständigt misstolkas och diskuteras och fylls med valfria betydelser enligt deltagarna i kommentarsfältet på vilken nyhetssajt som helst är Älskarinnorna en bok som möjligen kan ge kommentarsfältens tyckare fler saker att vara upprörda över. Om man tänker sig att Älskarinnorna är ett facit över vad feminister i hela världen tycker och tänker om världen, då har man fel.

När jag skulle välja bok av Jelinek läste jag baksidestexter. Valde medvetet den som lät minst hemsk, med färst övergrepp, för att jag skulle orka läsa den. Efter att ha läst Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek var jag helt slut. Som min kontorsgranne sa efter att vi lyssnat på del 1 i Sveriges radios eminenta dokumentär Smuts häromdagen:
- Ibland förlorar jag verkligen allt hopp om mänskligheten - vi kommer bara att gå på samma nitar om och om igen.
Man kan förlora tron på mänskligheten när man läser Älskarinnorna. Men man kan också jämföra med nuläget. Det finns fler valmöjligheter för människor. Familjer kan se olika ut. Och det är okej. I vissa länder. Då kan man känna sig lite glad en stund.

Länkar till saker som jag tycker är relevanta
Här kan man lyssna på delar från en radiointervju med Rebecka Walker. Hon får bl.a. frågorna What is love?, och Is romantic love the enemy?

Fler som läst, och skrivit om, Älskarinnorna:
Bokhora (kolla också in kommentarerna!)
We Tell Ourselves Stories in Order to Live (kolla också in resten av bloggen!)
DN-recension (bra om tid - nutid jämfört med bokens utkomsttid)
Kristianstadsbladet (har plockat på-pricken-citaten från boken)

Fakta
Elfriede Jelinek, Österrike, fick priset 2004 ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt".

4 kommentarer:

  1. Med den varningen blev man ju genast nyfiken och jag vill läsa boken nu genast! :-)

    SvaraRadera
  2. Jag måste läsa mer av Jelinek. Jag läste Lust (heter den väl?) och tyckte mest att den var märklig och äcklig på något vis. Men Älskarinnorna låter väldigt lovande... och filmatiseringen av Pianolärarinnan älskade jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, läs Älskarinnorna! Den var inte äcklig (eller så har jag förträngt det) utan den var KABAM. En explosion i språket, typ.

      Radera
    2. Jag har ändå ganska lätt för att acceptera äcklighet, men det var något med Lust som jag inte riktigt klarade av. Men ja, Älskarinnorna ska jag ta mig en titt på så snart jag bara kan, den verkar ypperlig!

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...